Det som började som ett allmänt polariserat samtalsklimat, har nu eskalerat till en nivå där det politiska samtalet nästan uteslutande består av populistiska och osakliga påståenden där fakta inte längre tycks ha någon betydelse. Vi ser ett växande förakt mot politiker och mellan politiker, och en alltmer utbredd misstro och förakt mot media och vetenskapliga fakta.
Vi ser också omfattande desinformationskampanjer från anonyma trollkonton och från nätverk av privata tankesmedjor, i syfte att skapa en illusion av en ”folklig opinion”. Det politiska uppdraget och beslutsfattandet har reducerats till mediala utspel och reaktioner på dessa kampanjer, och att tillmötesgå de krav som ställs av denna konstruerade ”opinion”.
All granskning av aktörerna bakom dessa kampanjer och den fakta som kritiken baseras på, viftas omedelbart bort som konspirationsteorier!
Om vi vill vända den här utvecklingen behöver vi förstå bakgrunden till hur allt en gång startade och inse att många av dessa problem faktiskt är konsekvenser av medvetet utformade strategier och metoder för att manipulera det politiska samtalet, media och befolkningen. Och att det faktiskt handlar om strategiska kampanjer från en viss avsändare med en specifik agenda.
Fenomen som strategiska påverkanskampanjer och desinformation är inte något nytt, även om metoderna man använder sig av idag har blivit oerhört mycket effektivare och enklare, tack vare internet och sociala medier.
I alla tider har man använt sig av desinformation i samband med exempelvis krig. Det nya ligger i att det idag inte längre är stridande nationer eller inhemska kuppmakarare som använder sig av desinformation, utan mindre intressegrupper som vill få igenom sin specifika agenda i det politiska beslutsfattandet. Och där man tvärtom, fortfarande värnar om en demokratisk legitimitet för de förändringar man vill få igenom. Därför riktas dessa kampanjer mot den egna befolkningen, och mot alla demokratiska institutioner.
De metoder och strategier som används för den här typen av opinionsbildning utvecklades redan under 1970 talet, och har sedan använts framgångsrikt av exempelvis oljeindustrin och tobaksindustrin som med sina desinformationskampanjer effektivt förhindrade en omfattande lagstiftning mot deras egna intressen under 1980 talet. Och i Storbritannien i samband med Brexit, eller av Trump som tillsammans med sin spinndoktor Steve Bannon, på mycket kort tid lyckats förändra hela den amerikanska politiken (och världspolitiken) i grunden. Det var också strategiska desinformationskampanjer som låg till grund för USA:s och Storbritanniens krig i Irak med påstådda kemiska vapen. Eller för den delen av Sverigedemokraterna, som med deras anonyma trollkonton och retorik, har lyckats få extremt stort inflytande på svensk politik och beslutsfattande.
Vad är det som gör de här metoderna och strategierna så effektiva och framgångsrika?
Under 1970 talet utvecklades helt nya strategier för reklam och marknadsföring, där man använde sig av den senaste forskningen inom psykologi och beteendevetenskap, och började använda sig av dessa effektiva och framgångsrika metoder också på politisk opinionsbildning. I dag är det knappast någon som ifrågasätter hur effektivt reklam påverkar oss som konsumenter, men att samma metoder också är lika effektiva för politisk opinionsbildning anses däremot som absurt och helt otänkbart.
Kärnan i strategierna är att skapa en illusion av en ”folklig opinion”, där många olika aktörer tycks dela samma uppfattning om en viss fråga.
Kärnan i strategierna är att skapa en illusion av en ”folklig opinion”, där många olika aktörer tycks dela samma uppfattning om en viss fråga. Därför är också grader av anonymitet en central del av strategin, där den egentliga avsändaren döljs. Att många olika aktörer tycker samma sak, skapar inte bara en demokratisk legitimitet, det är också ett mycket effektivt sätt att manipulera människor till att tro, att budskapet är sant.
En mycket central del av strategin är också att konstruera en illusion av någon typ av ”kris”, där det är bråttom med att lösa krisen, och där man samtidigt målar upp en motståndare/fiende som är orsak till krisen. Det kan vara flyktingar, utlandsfödda eller som i dag ryssen, eller sina politiska motståndare, det kan också vara en viss lagstiftning eller en typ av ekonomisk politik, eller bara befolkningens lathet, bortskämdhet och naivitet.
För att skapa en illusion av en folklig opinion så behöver man alltså skapa en komplext uppbyggd kampanjorganisation som både döljer vem som är den ”enda och egentliga” avsändaren, och som samtidigt försvårar all granskning. Det blir helt enkelt lite svårare att tydligt peka på vem som är finansiär och avsändare, och om det ens handlar om en centralt organiserad kampanj. Vilket också är en del av strategin, då man enkelt kan avfärda all kritik som absurda konspirationsteorier!
Aktörerna själva kan alltid göra en oskyldig min, och mena att allt bara handlar om en helt vanlig opinionsbildning, och där deras påverkan och inflytande varit tämligen betydelselös.
Men det finns ett gammalt talesätt som alltid visat sig stämma, nämligen: ”Follow the money!”.
Den här typen av opinionsarbete är inte olaglig, men vi kanske behöver fråga oss om den är rimlig i en demokrati? Och var går egentligen gränsen mellan en demokratisk opinionsbildning och en odemokratisk påverkanskampanj, som snarare handlar om att manipulera och korrumpera det demokratiska systemet med desinformation och falska fakta?
Deras mål var att göra det demokratiska inflytandet betydelselöst, och att få folket att sluta ha några förväntningar på att politiken kan lösa samhällsproblemen.
Den här modellen för en ny typ av effektiv och framgångsrik opinionsbildning utvecklades i USA under 1970 talet, av Mont Pelerin Société och Chicagoskolan med centralgestalten Milton Friedman.
Deras uttalade mål var att:
Göra det demokratiska inflytandet betydelselöst, och att få folket att sluta ha några förväntningar på att politiken kan lösa samhällsproblemen. Att genom verkliga eller påhittade kriser, kuppa igenom politiska reformer som annars skulle vara omöjliga att på demokratisk väg få igenom. Man ville också lyfta ut den ekonomiska politiken från allt demokratiskt inflytande. Och där en av strategierna var att genom ekonomiska reformer utarma den offentliga sektorn tills den inte längre fungerade och bristerna blir uppenbara för alla, för att sedan kunna överföra allt till privat regi och näringslivet.
I vår utställning "The Campaign" och filmen "The Swedish Troll Factory" visar vi bland annat hur nära samarbete SAF (idag Svenskt Näringsliv) hade med denna grupp, och att de nya metoder och strategier man utvecklade, också omsattes och prövades i Sverige med start på 1970 talet, i samband med det spektakulära ideologiska paradigmskiftet som påbörjades under denna tid. Sannolikt kan man se denna framgångsrika bedrift som ett av de allra första och mest spektakulära framgångarna för de nya strategierna, och ett bevis på hur effektiva de var på ”politisk opinionsbildning”.
Kampanjen kan fungera som en manual för hur ett litet särintresse kan manipulera det demokratiska systemet.
I filmen beskriver vi delar av vår kartläggning av hur en massiv desinformationskampanj iscensattes av en liten men mäktig grupp i Sverige under 1970-talet. Kampanjen kan fungera som en manual för hur ett litet särintresse kan manipulera det demokratiska systemet genom att iscensätta en illusion av en ”folklig opinion”, där många olika aktörer, från enskilda medborgare till forskare, debattörer, företagare, politiker och organisationer, tillsynes har samma verklighetsbeskrivning, analyser och slutsatser kring vilka politiska reformer som är nödvändiga för att lösa den påstådda krisen.
Den centralt styrda och mycket välfinansierade och komplexa kampanjorganisationen är fortfarande idag världsunik. Men det är också kampanjens framgångar som gör den världsunik. Inget annat demokratiskt land i modern tid har genomfört så extrema och omfattande samhällsförändringar med ekonomiska reformer och en förändring av landets självbild.
Oavsett om man politiskt är höger eller vänster så måste man betrakta detta som en enastående och spektakulär bedrift!
Sverige som under ett halvt sekel varit världsunikt och synonymt med sin socialdemokrati och välfärdsmodell, är idag ett av världens mest nyliberala och avreglerade länder där det mesta som tidigare drevs i offentlig regi, nu till stora delar drivs i privat regi som: skolor, sjukvård, omsorg, järnvägar, etc, och där exempelvis pensionssparande och skattelagstiftningen är världsunik i sin nyliberala anpassning.
Vi kan idag se hur samma kampanjstrategier och metoder regelbundet används för att få Sverige att gå med i NATO, och den pågående opinionsbildningen för att bygga ut kärnkraften, en anslutning till Euro, att lägga ner Public service och Systembolaget. Även krisen under pandemin aktiverade omedelbart metoderna för att lansera och framföra nödvändigheten av specifika ekonomiska reformer. Och där den senaste tidens inflation sades inte beror på internationella prisökningar på olja och el, råvarupriser och transporter, utan istället på för höga svenska löner, en för dyr välfärdssektor och så vidare. Exakt samma ideologiska och strategiska analyser som framfördes av kampanjen under 1970, - 80 talet och 90 talet.
Politiska reformer och samhällsförändringar som i decennier och sekler har varit fullständigt otänkbara, är nu plötsligt möjliga! Och man slipper den riskabla omvägen genom det demokratiska systemet. Metoderna för att manipulera media och opinionen fungerar som ett självspelande piano, och framgångarna är slående.
Det finns flera inslag i denna kampanj som är anmärkningsvärda och spektakulära, men det behöver inte betyda att det därför inte kan vara sant. Precis som att talesättet ”Follow the money” kan ge oss viktiga insikter, så kan man också studera vilka specifika intressen och grupper som profiterat på en viss utveckling.
Ett sätt att mäta kampanjens framgångar och att kunna dra slutsatser kring huruvida det är en medveten och strategisk kampanj som låg bakom detta stora ideologiska paradigmskifte, eller om det bara är ett resultat av en ”naturlig utveckling”, är också att studera hur många av kampanjens alla förslag på ekonomiska reformer och visioner för samhällsutvecklingen, som kampanjorganisationens egna tankesmedjor producerade från 1970 talet fram till idag, som har omsatts genom ekonomiska reformer till konkret politik.
Det är slående att så gott som allt är genomfört sedan länge. Det som till och med dem själva på den tiden sannolikt betraktade som extrema förslag och som utopiska visioner, är idag vedertagen politik.
Till och med kampanjens svurna motståndare Socialdemokraterna för sedan länge en ekonomisk politik som är identisk med kampanjens.
Man kan därför istället vända på frågan, vilka ekonomiska reformer (av större betydelse) och samhällsförändringar har Kampanjen och detta särintresse ännu inte fått igenom?
Om vi ser vem som har finansierat denna kampanj, och vilka som har profiterat på samhällsförändringarna som kampanjen har bidragit till, blir det svårt och på gränsen till löjeväckande att hävda att det bara handlat om ”en vanlig folklig opinion” eller ”en helt naturlig utveckling”, att det inte har funnits någon ”centralt styrd och finansierad kampanj”. Det blir också anmärkningsvärt att hävda att denna kampanj (om den ändå har funnits) ändå ”inte haft något större inflytande på utvecklingen”. All fakta visar tydligt att det just handlar om en strategisk kampanjorganisation, som är centralt styrd och finansierad, och som haft en mycket specifik agenda och tjänat på samhällsförändringarna.
Titta på vår film "The Swedish Troll Factory" och ta del av vårt researchmaterial som presenterades i utställningen ”The Campaign”, och bilda dig en egen uppfattning!
Comments